Forge of Empires – Från grottliv till hyperspace: hur mycket orkar du nöta?

Tänk dig att SimCity och Civilization slog sina digitala huvuden ihop och resultatet blev ett spel som älskar gratishjul, kupongpoäng och att pina dig med hexagonstrider. Säg hej till Forge of Empires. Du börjar med några ynka hyddor, samlar mynt och förnödenheter var femte minut, och längtar efter nästa forskningsknapp som tar dig från bronsålderns glans till någon sorts framtid där allt blinkar. Varje tidsålder förändrar allt: din teknikträd, armé och hur du får plats med all skit.

Stenåldern kallar: Dina första tafatta klick

Dag ett. Jag stirrar ut över en gräsmatta med några tält och en lägereld så dåligt animerad att det ser ut som någon praktikant glömt spara. Välkommen till stenåldern. Uppdraget? Förvandla detta förhistoriska campingområde till ett imperium. Jodå, klart!

Handledningens första order: "Bygg en hydda." Sagt och gjort, den ploppar upp på en sekund. Smidigt. Men så slukar den min enda befolkning. Och där står man. Ingen arbetskraft, inga nya byggen, inget hopp. Bara en hydda. Och ångest.

Så är tempot här: går du för fort fram slocknar ekonomin som ett budgetgrillparty. Väntar du för länge står grannarna redan och skålar i vin borta i järnåldern. Allt har ett pris: mynt, varor, utrymme – och nej, värdigheten lämnas oftast vid dörren.

Forgepoäng, diamanter & väntelistan från helvetet

Forge snurrar på forgepoäng. En poäng i timmen. Du blåser igenom dem för forskning, bygnadsuppgraderingar och handel. Allt i spelet kräver dem – och spelet delar ut dem som om varenda poäng var gjord av platina.

I början är det lugnt. Du loggar in, bränner några poäng, bygger nåt, kanske vinner ett slagsmål, sen lämnar du. Men snart blir pauserna långa. Vill du ha bronsarbete? 16 poäng. Noll på lager? Kom tillbaka nästa månad, typ.

Diamanter då? Självklart. Får några i början: klara ett uppdrag, här är 50. Trevligt. Nästa byggnad kostar? 250. Snabbspola forskning? 1 000. Snacka om smakprov. Standard.

Jag höll emot ett tag. Verkligen. Men när järnåldern började blinka åt mig som nattmat på vägen hem… Smällde till med en femtiolapp. För vetenskapen! Skäms, men ändå.

Stridens skola: hexrutor, spjut och trollkarlspetiga misstag

Okej, dags att snacka strider. De flesta bygger på auto-strid och kaffe. Inte Forge. Du måste faktiskt närvara. Riktiga hexrutor. Riktiga drag. Riktig pina.

Första fighten: två spjutmän och en dröm mot några arga neanderthalare. Jag flyttade. Missade. Stack någon. Enkelt? Ja. Oväntat kul? Faktiskt. Snart klickar grejerna: bågskyttar skjuter långt, kavalleri flankerar, belägringsmaskiner exploderar om du råkar nysa på dem.

Det finns riktig djup här om du orkar. Autostrid sparar tid men manuell ger kontroll. Felet? Trupper kostar. De tar tid att träna. Missteg = väntan. Så, ja, jag började välja mina fighter. Bara sånt jag nästan säkert skulle vinna. Nyckelord: nästan.

Spelet älskar smarta drag. Men det tål inte misstag. En klantig rörelse och du får börja bygga om som straff. Jag har raderat vägar i hysterisk panik.

Gå med i gille: Från kompisjakt till Excel-kult

Efter sisådär sex timmar låste jag upp gillen. Tänkte: “Säkert lite löst co-op.” Fel. Jag snubblade rakt in i ett kalkylblads-tempel. Listor. Nedtickande klockor. Guider fulla av internethumor från 1997. Halva råden handlade om byggnader jag aldrig hört talas om.

Grejen? Det funkar.

Gillen vänder spelet upp och ner. Nu bygger du inte bara – du investerar. Pumpa in forgepoäng i andras Världsundervärk (japp, så heter det) och gör du det rätt får du vinst. Hela gänget snackar om ett bygge: The Arc. Det förvandlar din hjälpsamhet till ett poängmaskineri. Typ.

Knepet? Du behöver prylar från Framtidsepoken (!) för att bygga den. Själv kokade jag fortfarande vatten i lerkrukor. Så jag bytte som en galning, messade främlingar, slöt deals jag inte ens förstod. Till sist hade jag det som krävdes.

Och ja, när The Arc stod där gick allt snabbare. Poäng började regna. Spelet klickade. Det där kalkylbladsgillet? Blev nästan som hemma. Det snurrar en hel ekonomisk sim i bakgrunden här. Vet fortfarande inte varför det funkar – men det gör det.

Så många uppdrag, så lite fritid

För sen blir du matad med event så det sprutar pixlar över hela skärmen. Sommartivoli. Höstbakverk. Fotbollsturneringar. Allt med byggnader du givetvis behöver.

Låter kul. Det är det. Men också… ett maraton.

Spelet vill att du loggar in hela tiden. Gör uppdrag. Klicka på nåt. Uppgradera nåt. Två timmar senare? Gör om allt igen. Vissa är enkla: samla mynt, klå nån i slagsmål, klappa en kyckling. Andra? Galna. "Spendera exakt 47 forgepoäng, bygg tre smedjor och gosa med grannens hund." (Typ.)

Jag började logga in mellan mötena, sno åt mig snabba klick för att rädda streaken. Och då slog det mig: Forge handlar inte bara om imperiebygge. Det är kalenderapp i riddarutstyrsel.

Från lerhyddor till lasertempel (och stressen däremellan)

Några dagar senare var min stad ett kaos. Halmtak intill tegelvägar. Tempel som blixtrar av framtidstrams. En getstaty mitt i allt. Det fungerade. På sitt sätt.

Jag hade mina loopar igång. Poäng på timer. En tio-teknologiplan som bara väntade på att slå till. Kände mig genialisk.

Sen kollade jag topplistan.

Visade sig att andra har städer stora som Småland. Maxat allt. Rymdteknik. Arc-nivåer som får min att se ut som en sandlåda. Egot sänktes till isterräng.

Gjorde jag allt fel? Borde jag rusat byggnader? Jagat fler poäng? Köpt ännu fler diamanter?

Nä. Jag kämpade på. Men Forge vill inte att du ska känna dig klar. Det vill att du jagar. Du är alltid ett steg bakom, alltid lite stressad. Det är slugt. Och, ja, smått giftigt. Men du kommer tillbaka, gång på gång. Och det är hela grejen.