Genshin Impact – Recension: Gacha, gudar och grind deluxe

Teyvat ringer – med vänner, fyrverkerier och berg av farmande.

Välkommen till Genshin Impact, där anime-glansen är i 4K, svärden sprakar av elementkaos och jakten på en femstjärnig karaktär är... ja, matematisk förnedring på hög nivå. Oavsett om du är F2P-äventyrare eller kör Visa-kortet som om det vore ditt livselixir, öppnar spelet upp en oändlig värld av grottor, gåtor och fullständig stridsanarki. Men är det mer än bara den där första, bländande dejten? Vi öppnar locket och ser vad för slags kaninhål du faktiskt hoppar ner i.

Slimes, sparkar och en brutal Teyvat-premiär

Jag startade Genshin med förväntningarna inställda på ännu ett mobil-RPG i cosplay-dräkt. Färgglada magier, svävande slagsmål och kul så länge det varade, tills grinden långsamt förvandlade allt till ett Excel-ark. Fel, fel, fel. Det här var mycket farligare: för min fritid, mitt lagringsutrymme – och till sist min plånbok.

Jag valde den kvinnliga Resande (hennes idle-animation skriker attityd), och landade i Teyvats gröna ängar. Första fienden? En Electro Slime. Gullig liten geleboll – som vek ihop mig snabbare än trädgårdsstolen på midsommar. Jag button-mashade. Missade all dodge. Totalt kaos.

Och ändå kändes striden rättvis. Tight, taktisk och reaktiv – med tydliga signaler. Fienderna svingar inte bara. Element-kombos betyder verkligen något. När jag till slut sprängde slimen i ett eld-vind-brak fick jag en sådan där ensam segergest som mest känns pinsam men samtidigt episk. Värt det.

Paimon, pussel, och en värld som aldrig tystnar

Så trillar Paimon in. En speedad flygande maskot med gremlinröst och känslan av någon som aldrig sett en "skip dialogue"-knapp. Tänk Navi från Zelda med TikTok-konto och konstant sockerchock.

Jag sänkte hennes volym (tack, du heliga inställningsmeny), och spelet blev tystare – men världen? Högljuddare än någonsin. Inte bara fåglar och vind. Allt hände, överallt. Kullar gömde gåtor. Sjöar dolde loot. Ruiner osade atmosfär.

Visst, klättersystemet doftar starkt av Breath of the Wild, men Genshin har verkligen egen krydda. Allt går att bestiga, så länge inte din stamina avslöjar och förnedrar dig halvvägs. Och glidflygandet? Ren eufori. Klättrade upp för berg bara för att kasta mig utför – 10/10 svandyk, görs om direkt.

Karaktärsbyte och elementkaos på hög nivå

Ungefär en timme in låser jag upp Amber. Pyro-bågskytt. Kaninbomb. Outtröttlig pratmaskin. Striderna slutade vara button-mash och blev istället ett jonglerande med element: fyrverkerier, överhettning (boom), förbränning (större boom). Kaos, men det känns logiskt.

Här går Genshin full storhjärna. Team på fyra, var och en med sin egna vapen- och elementstil. Is och vatten fryser. Blött+el är chock. Eld och vind? En tornado av ångest och FOMO. Det är rörigt men genialiskt.

Mitt gäng? Resande (Anemo), Amber (Pyro), Kaeya (Cryo), Lisa (Electro). Inte meta, inte opti – zero regrets. Mobbsen studsar omkring som popcorn – och allt fungerar. Varför? Ingen aning. Men det funkar.

Gacha-feber: Hopp och hjärtekross

Japp, jag föll. Öppnade "Wishes" – ett anime-casino med glitterfilter. Drog tio pulls. Fick en fyrastjärnig katalysator, skrot att mata uppgraderingar med, och... Noelle. Claymore-piga med kylskåpsrese och hjärtat på rätt ställe.

Det var spännande. Det var antiklimax. Det var gacha.

Du samlar Primogems långsamt, typ regndroppar-på-blad långsamt. Och visst, pity-system finns (5-stjärnig på 90 pulls), men tro inte att din favvo dyker upp utan seriös grinding – eller öppet kortmissbruk. Spelet retas.

Ändå – jag var nöjd. Grundspelet är fortfarande glödhett. Du får vettiga rollfigurer direkt, så ingen blir lämnad ensam. Jag körde tiotals timmar innan jag köpte något. När det väl hände, var det 55 kronor för Welkin Moon-drip. Skuldfritt? Helt klart.

Liyue: Stentrip, guldgator och story med bett

Liyue nästa. Om Mondstadt är medeltida vinbarer och väderkvarnar, är Liyue snidade ur berg och doppade i jade. Vibe-skiftet? Absurt. Musiken blev traditionell. NPC:erna fick skarp tunga. Uppdragen ballade ur totalt.

Pusslen tog ett gigantiskt kliv upp: facklor i rätt ordning, förföljande Seelies, statygåtor som tog mig tillbaka till mattelektioner. Liyue Harbor? Enorma. Full rulle. NPC:er som faktiskt såg ut att ha ärenden på riktigt.

Storyn? Förvånansvärt bra. Inte skrivan-uppsats-djup, men tillräckligt för att hålla intresset. Speciellt när archons dyker upp. Zhongli (geo-guden) gav mig halva filosofiföreläsningen om ekonomi mitt i eldstriden.

Resin-väggen: När grinden slår tillbaka

Allt flyter på, jag har flow. Sen – Resin. Som en tegelsten genom lootbox-fönstret.

Original Resin är din lootbiljett. Bossar, domäner, dungeons – allt kräver resin. Du får 160. Det regenererar långsammare än svensk sol i november. Eller så betalar du för refill. Utan resin? Inget loot. Ingen progress. Noll glädje.

Brydde mig inte först. Fanns för mycket att göra ändå. Men senare? Stenbrutalt. Vill du ha den där femstjärniga Gladiator-setet? Bered dig på speeddejta samma domän tre veckor – för att ändå gå därifrån med skräpstövlar.

Vissa planerar sin resin som prepping inför raid. Jag tog det som ett kosmiskt tecken att... gå ut ibland. Eller sova. Sova vann.

Co-op-kaos och event-hysteri

Co-op låses upp på Adventure Rank 16. Hälsade på i kompisens värld – råkade bränna halva åkern på fem sekunder. Stolt? Nope.

Multiplayer är blandad kompott. Du kan inte göra story-uppdrag eller loota allt hos andra. Konstiga begränsningar. Men ändå rätt galet kul, särskilt när båda är underlevlade och någon triggar en Ruin Guard av misstag. Total panik.

Och sen eventen. Genshin kastar dom på dig som godisregn på karneval. Rytmspel. Tower defense. Ballongrally. Ena stunden desarmerar du bomber, nästa racer du runt i en Mario Kart-dröm med fyrverkerier.

De flesta är asroliga. Några floppar. Alla är tidsbegränsade – antingen kör du, eller så har du missat dem. FOMO? Självklart. Skämskudde? Inte ett dugg.

Ögongodis och välljud: Musik & grafik på topp

Soundtracket? HOYO-MiX levererar brutalt. Varje region har egen stil och övergångarna är löjligt smidiga. Mondstadt – fantasiflöjter. Liyue – guzheng och österländsk klass. Inazuma? Åska och shamisen. Det är rent löjligt hur bra det är.

Grafiskt? Som om Studio Ghibli fått i sig två Monster-energidrycker. Celshadade himlar, väder som faktiskt spelar roll och vatten som skriker att du ska hoppa i. Zonerna känns handgjorda. Ruiner tigger om att bli plundrade – även när de är tomma. Och waifus/husbandos? Översta hyllan.

Helt ärligt skulle jag kunna spela bara för skärmdumparnas skull. Noll skam.

Slutsats: Fortfarande fast. Och det är ok.

Tjugo, trettio, fyrtio timmar senare... jag loggar fortfarande in.

Spelet är fortfarande gratis. Fortfarande ögongodis. Fortfarande grindigt som attan. Gachan kan rensa kontot om du är oförsiktig. Resin sänker tempot. Vissa event är slätstrukna. Men gameplay, sekund för sekund? Stabilt. Världen? Själsligt levande.

Gör det till heltidsjobb och du bränner ut dig. Se det som digital lekpark du känner för några gånger i veckan – då är det ett av de bästa gratisspelen som finns just nu.

Men gå inte full whale. Det leder bara till existentiella samtal med banken.