Wuthering Waves – Recension: Mitt eko åt upp en björn
Jag hoppade in för anime-slagsmålen. Jag stannade för att mitt spök-björn delade ut överhands-slag som skickade folk genom träden.
Ingen förbereder dig på att din första bosskamp kan bli mot en ylande stenkloss som släpper en spökversion av sig själv. Eller att du kan samla på den. Eller att spöket slår hårdare än ditt faktiska svärd. Wuthering Waves kastar inte in dig försiktigt – spelet slungar dig rakt in i ett färgsprakande drömrus fyllt av rytmiska slagsmål och frihetskänsla i varje hopp. Jag tänkte testa en halvtimme. Tre timmar senare ziplinade jag från en skyskrapa medan min husbagge dök rätt in i en miniboss. Det var, ja, galet.
Bossen mosade mig – men jag låg dubbelvikt av skratt
Jag har dött i spel förr. Många gånger. Ibland modigt, ibland klantigt. Men här? Det var som en modern dans. Halvvägs uppför ett stup (ja, väggspringande är en grej och ja, det är hysteriskt) såg jag en best stor som en lastbil breakdansa på en bro. Självklart sprang jag in i matchen med bara lite hybris som rustning. Tjoff, så flög jag mot stratosfären.
Och ändå, jag skrattade. Den bossen förtjänade den vinsten.
Striderna i Wuthering Waves väntar inte på någon. Du avbryter animationer. Parerar på magkänsla. Smäller av Echo-förmågor mitt i din combo. Byter karaktär mitt i luften som ett fullblodsproffs. Det är kaos, på bästa sätt. Glöm "chilla och klicka", här är det knappgymnastik deluxe.
Jag körde en repris: lockade in en attack, parerade blixtsnabbt, sen fyllde jag arenan med blixtar från min katanaflicka. Samtidigt steg min spökbjörn in och svingade näven som om han hade personligt otalt. Fajten avslutades när jag gled av bron som om det var planen hela tiden. Det var det såklart inte.
Byggde ett spökhägn. Det rockar.
Echoes. Du besegrar ett monster – ibland lämnar det kvar sin egen spökversion. Mini-me att utrusta, som ger dig grymma stats och nya attacker. Vill du smash:a saker? Ta gorillan. Vill du flyga fram med dash-punch? Kör på baggen. Ja, helt på riktigt.
Varje karaktär kan ha fem Echoes. Byggmöjligheterna går snabbt från mesiga till maxade. Crit-stacks, support, total kaos. Vill du att hela teamet ska se ut som de hemsöks av ett dödligt naturreservat? Go nuts.
Och ärligt? Man blir besatt av att samla dem. Jag slutade glo på vyerna och började scanna av kartan efter märkliga djur. Skrev önskelista. Checkade av hemsökta favoriter. Just nu? En jättesvamp som fiser ut giftslöjor. Äckligaste sidekicken. Jag älskar honom.
Rörelsesystemet borde förbjudas – det är så bra
På riktigt, någon på utvecklingsteamet måste ha sagt: "Tänk om det faktiskt var kul att röra sig?" Sen släppte de ut oss med oändlig sprint, klättergrepp, väggspring, glid över klippor – och bara, lät det ske.
Att utforska känns som att larva sig i en parkoursimulator. Såg ett Echo-monster tvärs över en gigantisk ravin och istället för att gå omvägen som en normal människa, så tillbringade jag 45 min med att wall-jumpa uppför klippkanten. Lyckades. Inte alls stolt.
Det finns till och med ett skillträd som bara handlar om att bli snabbare och konstigare. I ett spel proppat med system, lyckas rörelsesystemet ändå stjäla showen.
Storyn finns där. Typ.
Du är The Rover. Du har minnesförlust. Världen är totalkaos efter nån kosmisk superkatastrof som kallas Lament. Alla du träffar har sin egen stil: kantig svärdsnubb, tech-tjej, modefiasko med mystik. Du ska rädda läget. Kanske.
Men… manuset är rätt segt. Dialogen känns mer som inlämningsuppgift än drama. Röstskådisarna låter som om de spelar in i ett trapphus. Jag ville bry mig. Jag försökte. Men tredje monologen om kvantresonansentropi, då checkade jag ut.
Ironiskt nog berättar världen sin historia bättre själv. Du plockar lore i ruiner. Echo-typer hintar om gamla katastrofer. Tystnaden har karaktär. Låter konstigt – men det funkar förvånansvärt bra.
Free-to-play? Oväntat schysst upplägg
Japp, det här är gacha. Bannern, pity-system, valutor med namn som badbomber. Men i början? Du får faktiskt mycket gratis.
Efter bara några timmar hade jag fullt team, några starka 4-stjärnors vapen och tillräckligt med pulls för att fiska upp en riktig powerhouse. Du får till och med välja din 5-stjärnors en gång. Inte ens ett skämt.
Visst, senare kan det bli segare. Men starten? Betydligt snällare än genomsnittet. Och här är twisten: Inget av det jag klarat hittills har krävt meta-vapen eller betalkaraktärer. Jag spöade bossar med Echoes jag hittade när jag jagade en svamp i skogen. Du behöver varken tur eller plånbok – bara nyfikenhet.
Grindloopen (på ett bra sätt)
När första tutorial-hållen är borta blir Wuthering Waves lite... mysigt? Du fastnar i en loop: utforska konstiga zoner, bunta på dig spöken, buffa teamet, gör dailies, kör events. Pusselrum? Japp. Bossarenor? Självklart. Echo-uppgörelser? Ja, och det är ljuvligt.
Menygränssnittet är rena röran först. Jag behövde tre flikar för att uppgradera ett par skor. Men när flowet klickar? Då är det förvånansvärt smidigt. Bygg ett lag, tweak:a, släng in nåt skumt, upptäck en trasig kombo av misstag. Upprepa.
Eventen snurrar in oväntat fort och känns inte alltid som utfyllnad. Några ändrar stridsreglerna, andra låter dig leka loss med provkaraktärer. Om du gillar att optimera och maxa builds har spelet alla verktyg – det är bara att gå loss.
Buggar, spöken och lanseringsspöken
Okej, lanseringsdagen var crunchig. Frame drops överallt. Osynliga texturer. Bossar som gled genom marken som bowlingkäglor. En fight slutade med att motståndaren bara... försvann. Genom väggen. Fullständig panik.
Men patcharna har rasslat in snabbt. Prestandan är redan mycket bättre. Och utvecklarna? De verkar vakna. Fast om du kör på en mobil från 2017 eller ett grafikkort som flämtar bara du öppnar Chrome, sänk inställningarna redan från början.
Slutbetyg: Echoes ja. Cutscenes nej.
Jag har en bagge som DPS, en spöksvamp som sidekick och ett lag med en brokig samling som slår långt över sin viktklass. Wuthering Waves är märkligt – men det funkar.
Visst, storyn haltar. Ja, röstskådisarna låter som de pratar i städskrubben. Men striderna? Rörelsen? Echo-systemet? Kaos, fast på bästa sätt.
Här matas du inte små doser dopamin – du kraschlandar rakt in i berg-och-dalbanan. Klart värt att testa.