Raid: Shadow Legends – Recension

Fantasy med drag av jazz – men byt trumpeten mot ett Excel-ark och några vassa svärd

Du har sett reklamen. Du har skakat på huvudet. Kanske skrattat lite föraktfullt. Mitt bland memevärdig marknadsföring och den där snubben med lysande svärdet så exploderade Raid: Shadow Legends. Så, jag gav upp. Tankade ner det. Spelade alldeles för mycket. Nu sitter jag här – fylld av åsikter, de flesta involverar kalkylark, giftattacker och en deprimerad alv som faktiskt förtjänar bättre.

Jag laddade ner Raid på skoj – nu är Kael min husgud

Jag visste precis vad jag gav mig in på. Alla har hört om Raid: Shadow Legends, även om du aldrig startat spelet har du garanterat haft en orc som vrålat på dig mellan två Youtube-klipp någon gång.

Men nyfikenheten vann. Kunde det finnas något bakom den absurda reklamen och muskelberget med taggiga axelskydd?

Jag laddade ner. Körde igång på både mobilen och datorn. Grindade så svettpärlorna rann. Och jo, jag var INTE beredd på hur bisarrt djupt det här spelet är.

Därför är Kael den enda starten som räknas

Introsekvensen? Det känns som om någon tömt hela Arlanda på energidrycker över ett D&D-äventyr och slängt in några Marvel-trailers i mixen. Drakar. Svek. Alver som försvinner i ett moln av partiklar. Klassisk fantasy-buffé.

Så – dags att välja startchampion. Fyra val, men vi kan vara ärliga: Kael eller inget. Giftkungen. Dungeon-snubben. Han ser ut som han inte sovit sedan prologen och luktar tveklöst bitter ånger. Jag älskar honom.

Första timmen? Glöm fri vilja. Klicka här. Uppgradera där. Följ pilarna som en lydig farmor på parkering. Raid håller dig i handen tills du åtminstone kan trycka på gröna knappar utan att elda upp mobilen. Då släpper den taget – NÄSTAN.

Menyer. Överallt. Och alla spelar roll – tyvärr.

På riktigt, gränssnittet är en matrjosjka av flikar och aviseringar. Flikar i flikar. Jag öppnade ett "Champion Vault" jag är 98% säker på att jag inte låste upp själv. Ren panik.

Det finns ett Tavern att offra fulisar i, ett Forge där du syr ihop grejer och fler valutor än en tokig fantasybörs. Jag har fortfarande ingen aning om vad Silver egentligen gör – antagligen ALLT.

Men konstigt nog? Det funkar. Varje menylager matar nästa som en förbannad familjemiddag ingen vågar avbryta. Vill du mosa Clan Boss? Synka fart och slipa prylar tills både du och Google Sheets svettas. Tänker du bränna spindlar i Spider’s Den? Fyll laget med eld och be till valfri makt. Raid guidar dig inte – de kastar en miniräknare på dig och mumlar "Lycka till".

Auto-battle är din bästa vän. Du kommer trycka. Ofta. Ingen skam här.

"Speed tuning" – när matteångesten blev religion

Efter några timmar bara flyger du fram i Campaign. Kael slaktar allt inom 200 meter. Jag kände mig odödlig. Sen kom stage 7 och sa: "Hej du".

Skelett. Långt svärd. Ännu längre dåligt humör. Hela mitt lag borta innan jag hann tänka "motattack".

Det handlar alltså inte bara om level – det handlar om turordning. Stat-synergi. Och ja: Speed tuning. Tänk dig "Let’s Dance", men deltagarna står beväpnade och hatar varandra intensivt.

Jag visste inte ens vad "speed aura" var. Nu sover jag knappt av alla flashbacks.

Misstag blev det. Min Epic blev kattmat.

Dag tre. Jag drar en Epic. Jublar. Kisade. Hon såg rätt medioker ut.

Matade Kael med henne.

Senare upptäckte jag att hon var A-tier i Arena och kunnat bära mig hela vägen till endgame. Tack för den, livet.

Jag skrek inte. Satt bara där. Tyst. Med all ångest i världen.

Detta är Raid i ett nötskal. Ger dig presenter, låter dig sabba allt och står sedan tyst och tittar på – som en besviken förälder.

Obs! Googla innan du trycker på något.

Arena: Där gratis-spelarna gråter – och planerar hämnd

PvP? Totalt skoningslöst. Du kliver in i arenan på jakt efter ära och får istället din själ mosad av någon med sex gyllene legendarer och för stor VISA-limit.

Men – det är inte kört. Här kan du utmanövrera, outspeeda eller fegt smyga vinster mot svagare lag medan du låtsas att det var ren strategi hela vägen.

Jag kollade ständigt tillbaka. Twekade mitt försvar. Letade enkel byten. Plötsligt satte jag på kaffet – och glömde dricka det.

Clan Boss: Brutal kärlek med stor käft och små känslor

Clan Boss är köttväggen du och klanen boxar dagligen. Han rycker inte ens på axlarna – bara dammar på tills ni ligger i graven.

Men när laget sitter, debuffsen landar och turn-mätaren blir dansgolv – då är det faktiskt vackert. Som dominobrickor som exploderar exakt rätt.

Här blir Raid nörd-heaven deluxe. Artifacts, cooldowns, turordnings-cirkus. Är du underutrustad? Glöm det. Du kittlar ett kaiju med kokt spaghetti.

Men när skadan rullar sjusiffrigt? Går inte beskriva – kockkyss på det.

F2P? Då hoppas du gilla Excel – och masochism

Energin flödar fritt i början. Allt är lugnt. Sen dras kranen åt. Hårt. Plötsligt vaktar du energin som sista festis-packet på bilsemestern.

Sen: masteries, ascensions, elixir-farmande, shard-roulette och gear-uppgraderingar. Grind på grind – grinden fick barn och de fick också grind.

Du slutar eller går all-in. Med eget kalkylark och spellista.

Belöningen? När laget till slut klickar, och du demolerar något som brukade köra dig över. Långsamt. Men – OJ, vad det känns.

Det här är ingen helgunderhållning. Det är en livsstil. Med kalkylblad och tom blick.

Små segrar, stora känslor

• Första 4-star-looten från Dragon's Lair. Print-screen som stolt förälder på skolavslutning.
• Kael förgiftade en boss så hårt att jag gapskrattade.
• Krossade ett "whale-lag" i Arena genom att outspeeda med support-hjälte. Kände mig som Einstein – i alla fall en sekund.

Raid kan verkligen få dig att känna dig smart, trots att du kopierar Reddit-metakomps och bara hoppas. När din knasiga plan lyckas? Finns ingen bättre känsla.

Så… är Raid värt din tid?

Jag trodde det var ett meme. Tre veckor senare har jag Excel-ark, kollar drop rates i Discord och börjar ifrågasätta mina fritidsval.

Raid är bling. Det är grindigt. Plånboken får slita. Men djupet? På riktigt.

Gillar du teori-craftande, turn-meters och vill skrika på mobilen när supporten flippar? Då har du hittat hem.

Men snälla – mata aldrig dina Epics. Den läxan lärde jag den tuffa vägen.