Heroes of History – En Civilization-sim med Kaxighet

Tidsresande skatteproblem, fantasy-jordbruk och skamlösa stadsbyggartokerier. Jepp – du kan faktiskt få allt.

Mitt första pyramidbygge: snett men mäktigt

Allt började med en sandlåda och ett gäng dammiga arbetare som kisade mot solen. Det var min start i Heroes of History. Forntida Egypten. Varmt, lite blåsigt, allt kunde hända. Spelet slängde fram nån luddig tutorial – bygg en civilisation, skapa historia. Inga förväntningar alls, nej då.

Efter tio minuter hade jag en spannmålsfarm, en barack och en marknadsplats som mest påminde om ett hemmabyggt lemonadstånd. Men det funkade ju. Resurser ramlade in. Byborna kutade runt med lerkrukor och facklor som om nån satt eld i baken på dem. Varje klick gav mat, mynt, sten – imperiets beståndsdelar.

Tempot i början? Skarpt. Jag hade mål. Jag hade gudar. Det var dags att uppdatera CV:t med ”farao”.

Klicka, be och härska

Snart började jag peta runt i hjältesystemet. På riktigt, det här överraskade mig. Heroes of History kastar inte bara ur sig anonyma NPC:er som ”Svärdbengt”. Här snackar vi Cleopatra. Julius Caesar. Leonidas. Historiska superstjärnor, var och en med sina egna stats, udda fasoner och lagom mycket storhetsvansinne.

Att rekrytera dem blev nästan ett eget litet minispel. Samla pergament, lås upp bitar, levla upp, tryck på utrustning och skicka ut dem i taktiska duster. Vissa tankar, andra spränger loss. Några... mest springer runt och gapar.

Min drömtrupp? Cleopatra (självklart), Guan Yu (grym mustasch), och Herkules (klubba större än en Volvo). Första lägret vi stormade var rena rama wrestling-mötet.

Striden är inte raketforskning, men du måste faktisk hänga med. Position spelar roll. Tajming på förmågor räknas. Och ibland får man bara hålla tummarna för att AI:n inte börjar tugga på stadsmuren. Det känns taktiskt, även om du mest är publik.

Malande framsteg och lim under fötterna

Vid era fyra – antikens Grekland – rullade allt på. Staden glänste med tempel, riktiga murar, till och med en hamn. Jag röjde dimma som en karta-proffs och samlade guld som en excentrisk farbror.

Sen fick spelet tvärstopp. Brutalt.

Inget snällt bromsande. Mer som att vada igenom sirap i yllesockar.

Nu skulle allting byggas av marmor. Och koppar. Och glas. Det krävde byggnader jag inte ens hade låst upp. För att låsa upp dem måste jag utforska. Det behövde spejare. Spejare behövde segrar. Segrar behövde hjältar. Hjältar ville ha utrustning. Utrustningen krävde sällsynta material jag aldrig sett. Spiral nedåt, direkt.

Japp, välkommen till midgame!

Varje åtgärd blev ett gömt delprov. Uppgradera templet? Absolut – om du har tjugo kopparstavar, tre pergament och en hjälte som nyss doppat sig i jakmjölk. (Ingen aning om det stämde, men det kändes så.)

Grindandet smög inte in – det gled in, bländade i guld, och krävde tribut.

Cleopatra bär hela riket på sina axlar

Jag bet ihop. Inget fuskande med plånboken. Bara tålamod och envishet. Loggade in, satte byggarna i arbete, klickade igång lite projekt, petade bort lite dimma, loggade ut innan jag blev alltför irriterad.

Tack gudarna för allianser. Du kan gå med, skicka buffs, dela resurser, kriga ihop och få timern att kännas mer som ett grupparbete än tortyrstuga.

Cleopatra? Nu level 20, bärandes på en stav som skriker ”begränsat skin, köp nu!” Hon krossar fiender med plasksdmg och passiva heals som om hon tävlar på världsnivå. Leonidas? Våtpapper. Herkules? Tank i slowmotion. Kör du inte stenhårt på topphjältarna är resten mest bonusmaterial.

Event-uppdrag hjälpte, typ. Dagliga utmaningar med loot, om du orkar klara saker som ”Vinn tre strider med bara bågskyttar” eller ”Skörda 200 grönsaker medan du sjunger ur Gilgamesheposet.” (Okej, hittade på – men det är inte långt från sanningen.)

Halvkul. Men också ett oklart snälla, köp något. Du kan klara allt gratis – med ett excel-ark, tre alarm och zen-lugn som en tibetansk munk.

Stadsbyggare med existentiell ångest

Om vi snackar om din lilla metropol: den ser fantastisk ut. Varje era ger ny känsla. Egyptiska torn, romerska pelare, medeltida basar. Byggnader växer, gator fylls – allt känns levande.

Att styra det hela? Puh.

Vissa byggnader är bara pynt. Andra producerar grejer. Några låser upp forskning. Några kräver att du släpar dit en hjälte – som förmodligen är ute på lyxkrig.

Jag fastnade i tio minuter för att försöka få ut koppar ur en gruva som vägrade leverera. Trodde spelet hade hakat upp sig. Nix. Behövde bara en hjälte som arbetsledare. Ingen förvarning – bara tyst sadism från spelet medan byborna låg och sov i skuggan.

Till slut är stadsplaneringen en slags bossfight. Ytan tar slut. Dimman gömmer hälften. Du stirrar på kartan och velar mellan ännu en farm, en barrack, eller bara lägga dig ner och hulka i en silo. Strategi blir sekundärt – det handlar om att överleva excelarket.

När historia känns som hemläxa

Någonstans vid era sex slog verkligheten till. Du vet den där trötta tröskeln. Logga in. Klicka runt. Plocka dagsloot. Starta någon uppgradering. Stirra tomt på skärmen. Vad håller jag på med?

Uttråkad? Inte direkt. Men knappast underhållen heller. Mest… autopilot.

Det är själva fällan. Heroes of History ser klockren ut. Skönt ljud. Animeringarna poppar. Musiken är soft. En skön loop – tills du slår i väggen. Då blir allt vardagssysslor med romersk toga.

Du kan hitta mycket glädje här, särskilt i början. Du bygger. Du slåss. Du känner dig som pixelkejsare med mus. Men när glansen slits bort återstår bara en evighetslista i snygg förpackning.

Slutklämmen – värt eller inte?

Skulle jag rekommendera Heroes of History? Absolut. Men var ärlig – hur mycket grind tål du?

Gillar du stadsbyggare med taktisk twist är det kul, åtminstone i början. Historievibben håller. Hjältesystemet har tänder. Starting momentum – riktigt härligt. Och du kan spela helt gratis.

Men räkna med friktion. Om timers och energisystem får dig att vilja bita på tangentbordet – överväg att kolla en Let's Play i stället.

Här finns ett bra spel. Ibland till och med ett riktigt bra. Men du behöver tålamod, plånbok, eller båda.

Cleopatra är kvar vid min sida. Det är ändå något, va?