Nikke – Gacha, laserkanoner och oväntat mycket känslor

Jag startade Nikke och tänkte att det skulle bli ännu en omgång anime-pangpang, samlarwaifus och allmänt grindande. Istället blev jag känslomässigt överkörd av androidtjejer med raketgevär och en story som slår hårdare än vad ett mobilspel egentligen borde få göra. Det är en mix av skjutande, squadbygge, kortlekstänk (!) och... ja, känslokaos. Det borde verkligen inte funka. Men på något konstigt sätt gör det faktiskt det. Om du undrar om det här bara är ännu en glittrig gacha-fälla, eller något som du faktiskt fastnar för – här är Nikke, helt ofiltrerat.

Första timmen: Tryck på play, ta emot känslosmockan

Vad trodde jag första timmen? Att glida igenom. Knappt läsa några cutscenes, samla lite gravitationsutmanande androids, skjuta några buggar, dra vidare.

Sen – BAM – en av tjejerna dör mitt i introt. På riktigt alltså. Hon gråter, ber laget minnas hennes namn. Och jag sitter där och stirrar på mobilen som om jag misslyckats med nåt viktigt på riktigt. Immat på skärmen. Pinsamt, javisst.

Det här är inte bara “waifus med vapen” – ibland slår det till rakt i mellangärdet. Teman som krig, uppoffring, identitet har smugit sig in mellan allt neon och skottlossningar. Kontrollerna sitter. Produktionen är riktigt vass. Men det är tyngden i berättandet som tar en på sängen. På riktigt.

Tryck. Poppa huvuden. Upprepa.

Allt rullar i porträttläge. En tumme styr, du lyfter för att ducka. Smidigt. Men varje Nikke har sin egen attityd – prickskyttar, raketskjutare, shotguns som nästan slänger mobilen ur handen på dig.

Och pangandet, då? Överraskande njutbart. Varje träff känns. Headshots exploderar som party-smällare. Och när burst-mätaren är laddad? Då släpper laget loss som ett nyårsfirande på steroider.

Det finns ett flyt: ducka, höj dig, tap-tap-tap, ducka igen. Vänta in läget, ladda upp, BLAM. Visst, kör du auto? Fint. Men när det hettar till vill du hålla i spakarna själv. Särskilt i bossfighterna.

Det känns oväntat vasst – med bara tummen. Du måste tänka: Vem prioriterar jag? När smäller jag utmatan? Vilken squad kombar bäst? Det är riktiga val, inte bara lullull.

Lagbygget – mer än matte

Du kommer mixtra. Mycket. Varje Nikke har sin roll, sin typ, sin specialare. Några provocerar fienden, andra boffar på reload eller smälter rustningar. Och så finns det de som bara finns till för att spränga saker med stil.

Finaste ändå: det handlar inte bara om siffror. Du bygger flyt. Kombor bursts, staplar buffs, ändrar ordning. Squad-synergi är inte valfritt – det är huvudnumret. Det är en slags fight-pussel där bitarna är sura animebrudar.

Laguppställningarna roteras konstant. Nytt uppdrag? Nytt gäng. Bossen som irriterat dig en hel kväll? Dags att göra om helt.

Tack och lov för förinställda presets. Ett tryck, nytt lag. Det handlar inte om råstyrka – det handlar om att matcha känsla med utmaning.

Chock: Storyn är faktiskt riktigt bra

De flesta gacha-berättelser? Fylleri. Någon ond megakoncern, någon världslaser och en skurk med konstig frisyr. Nikke börjar där – du är Commander, mänskligheten hukar, aliens styr. Rädda dagen, kör hårt.

Men sen blir det tungt på riktigt. Folk dör. Av dina egna. Någon förråder dig. En Nikke upptäcker att hon är försökskanin. En annan fastnar i traumat efter att hela hennes lag blivit utplånat.

De vrider verkligen om kniven med minnestrauman, skuld och existentiell ångest. Men det blir aldrig för deppigt. Du får fortfarande tramsiga snack, fikapauser och udda vänskaper. Allt på en märkligt perfekt balans.

Och sen börjar du komma ihåg deras namn. På riktigt. Inte “hon med raketen”. Namn, alltså.

Gacha? Absolut. Men ändå rätt schysst.

Japp, det är gacha. Inget hymlande. Pulls kostar gems, biljetter, eller riktig ångest. Sannolikheten för SSR? Typ 4%. Helt standard.

Men obs: Första tiden är oväntat givmild. Några toppkaraktärer ramlar in bara för att du loggar in och klickar runt. Det finns wishlist, pity-system – så även om slumptärningen snurrar på, blir du inte helt snuvad.

Sen är det grind. Ena dagen regnar det SSR, nästa dag: en kavalkad av besvikelser. Helt enligt gacha-lag.

Men karaktärerna, alltså – det är därför du stannar kvar. Visst, stilen är… vågad. Men de har bakgrund, mening. De utvecklas. Plötsligt spelar du inte bara för siffror utan för att du faktiskt gillar dem. Farligt, på riktigt.

Din Outpost: Mer än en snygg meny

Mellan striderna hänger du i Outposten. Din bas där gänget chillar, drar in loot och faktiskt agerar folk emellanåt. Det är inte bara kuliss.

Relationsträning, boosts, dialogtrams och små bisarra sidostories när du levlar dina relationer. Det är som om någon smugglat ett vänskapsspel in i ett skjutspel.

Café finns. Sovsalar också. Du kan ge presenter. Det är märkligt avkopplande. Och ja, vissa outfits är rätt gränslösa. Andra skuttar glatt över gränsen. Men du behöver inte bry dig om den delen om du inte vill.

Vibben? Typ strategiskt rollspel möter “anime-Sims” i skyddsrum.

Bossar med attityd

Bossarna här är inte bara “skjut på stora saken längre”. De har riktiga mekaniker. De duckar. Slår tillbaka. Straffar slöa fingrar.

En boss kraschar ner ett svärd och tvingar dig att byta skydd – annars är du rök. En annan skickar drönarsvärmar efter din svagaste. Det känns som de bär agg mot just dig.

Sen blir det ännu galnare – sköldar, stuns, olika faser… Du hinner blinka, svettas, och kanske dra ur dig nåt fult ord. Men det gör att spelet aldrig blir segt. De bryter av våggrindet perfekt.

Här kan du inte glida igenom. Du måste vara vaken. Och kanske dra en kaffe först.

Kan man spela gratis? Jajamensan.

Korta svaret? Ja, helt klart.

Ingen pop-up-attack. Inga progressionsväggar. Pengastuff finns, men det är väl dolt. Du blir inte överfallen av ett erbjudande mitt i en boss.

Eventen är generösa. Loggar du in får du faktiska grejer. Inte bara “du existerar-coins”. Vissa av de bästa figurerna går att gneta fram gratis också.

Pengahålet finns, absolut. Men det vet sin plats. Om du inte måste toppa listan dag ett så klarar du dig helt fint.

Slutomdöme: Mer än bara fanservice

Du ser på grafiken och tänker – jaha, bara fluff och explosioner. Och visst, det finns där. Men Nikke är smygig. Den lockar in dig med stilen, sen kastar den story och taktiska strider på dig som en slags emotionell bakhåll.

Du tror du ska stå emot. Sen sitter du ändå där och diskuterar med dig själv vem som får följa med på bossen, om Vesti ska levelas, eller om du ska spara creditsen. Minns cutscenes. Citerar dumma one-liners. Och tänker på robotar när du är någon annanstans.

Det är inte felfritt. Viss grind. Lite obalans. Uppdateringar går långsamt globalt. Men ändå – Nikke förtjänar sin plats. Och lite till.

Sämsta som händer? Du får se en missil sticka ut ur ett par overknee-strumpor. Bästa som händer? Du bryr dig mer än du hade tänkt. Det är Nikke.