Honkai: Star Rail – Recension: Ett tåg genom rymden fyllt av gacha, gudar och härligt struntprat

Varför spöa demoner i en källare när du kan ge ödet en smäll på en intergalaktisk pendel?

Du vet att det blir åka av när din första medresenär är en silverhårig krigsbrottsling med minnesluckor och den andra är en isprinsessa liten som ett snapsglas, men som kan släcka en hel planet. Honkai: Star Rail kastar dig inte in varsamt. Den tar tag i dig som en stressad konduktör, pressar in dig på Astral Express, räcker dig ett magiskt baseballträ och pekar dig rakt mot ett kollapsande universum. Fem minuter in: Du slåss mot minnesätande monster, duckar existentiella kriser och för filosofiska diskussioner med – ja, faktiskt – en soptunna. Välkommen till startfältet.

Första bossen: Ett vackert kaos

Jag gled in i min första bossfight med tanken: "Jag har kört Genshin, hur svårt kan det vara?" Första misstaget. Honkais turordningsstrider ser snälla ut men biter ifrån sig värre än en igelkott fast i ett eluttag. Element ska mixas, energi ska hållas koll på, motståndarens drag planeras… och samtidigt får du inte freaka ut.

Fällan? Varje karaktär har blott tre drag. Tre. Tänk schack... fast pinsamt bakis och brädet brinner.

Jag plockade in exakt noll healers. Bara glasartade slagskämpar med hangups. Vi klarade två vågor, sen kom en mech stor som ett shoppingcenter och mosade oss till konfetti. Dödsfilmscenen? Solklart A+. Episk slakt. Noll ånger.

Ditt gäng är ett kaos (och det är hela grejen)

Spelet vill att du bryr dig om storyn. Och ja, det funkar konstigt nog. Alla figurer är antingen skrämmande mäktiga eller en hårsmån från att helt spåra ur – oftast båda. Här har vi bland annat: en elektrisk emo, en rävdam som även är bolagsstrateg, en robot packad med känslomässig bagage och en munkkille som pratar i gåtor och passivt-aggressiva kloka ord.

Plötsligt gräver du efter svaret på universums kärna och sekunden efter kastar du snöbollar på ett lillgammalt barn med Napoleonkomplex. Inget borde funka, men allt klaffar ändå. Ingen aning varför. Det är väl för att spelet slänger in allt och hoppas att det ska landa. Varje planet: sitt eget rymdopera-kaos. Sekter, kupper och varuautomater med självinsikt.

Ja, det är F2P – Nej, du måste inte maxa kreditkortet

Helt ärligt: jag väntade mig betalmurar i varje hörn. Men Star Rail? Nope. Här regnar det freebies så man nästan skäms och startlaget håller faktiskt måttet. Jag klarade första planeten med tutorialgäng och en lagom deppig sjuksköterska med hagelbrakare. Livets seger.

Suktar du dock efter animebruden med skära och byxlös attityd? Lycka till. Gacha-gudarna vill ha tålamod – eller pengar. Den biten är lika knäpp som vanligt. Men malandet stoppar sällan din progress. Du blir bara smartare. Dagliga grejer, teamsynergi och en skvätt bön till RNGsus så klart.

Skärmdumpsfest deluxe

Spelet är nästan fräckt snyggt. Belobog glänser som en frostig sci-fi-glaskula. Luofu känns som en lucid dröm någon haft på koffeindripp framför anime-maraton. Till och med småfienderna ser ut att ha högre klädbudget än du.

Karaktärerna poppar verkligen. Ultimates ser ut att direkt-visa från valfri trailer på Crunchyroll. Och ja, några outfits är förstås där för att sälja kroppskuddar – men kom igen, du visste vad du gav dig in på. Äg det.

Ja, farmandet finns – men dödar inte stämningen

Heads up: Star Rail lugnar ned sig efter ett tag. Ingen vägg. Mer typ: "Vill du odla reliker tills själen fastnar i dammsugaren?" Trailblaze-nivån sätter stopp ibland, så ja… du får cirkla samma kartor, samla material, reliker och förbanna den där statsrollen som aldrig släpper.

Men ärligt? Det kunde varit värre. Nya system rullas ut så pass långsamt att man andas. Och efter uppdatering 3.0 är det mindre simjobb, bättre drops och event där du slipper söka upp Reddit bara för att logga in.

Så här känns Star Rail på riktigt

Det är som att jonglera brinnande bowlingklot på elsparkcykel på månbas. Låter galet. Är galet. Svagheter mixas, ultimates sparas tills motståndaren släpper garden, och du snålar med skills som om det vore mellan rymdhyror.

Plötsligt, pang, nu jagar du en kosmisk kyckling som tror den är en reinkarnerad planet. Och konstigt nog är du bara lite förvånad. Alltihop är meningen. Tonkrockarna är liksom spelets charm.

Slutsats: Värt att hoppa på Astral Express?

Det här spelet är en stor motsägelse paketerad i glitter. Det är gratis men känns dyrt. Turbaserat men adrenalinstint. Fullt gacha-galenskap men ändå… respektfullt? Fråga inte hur de lyckades.

Perfekt? Inte riktigt. Ibland grindigt. Ibland tappar storyn verklighetsförankringen. Men oftast – briljant, och en oemotståndlig röra.

Älskar du JRPG när det är knäppt, crazy och utklätt till anime? Hoppa på och skaffa biljett. Och ta med en healer. Lita på mig. Du kommer tacka mig.